Att springa.

"Run Forrest, run!" är ett uttryck som jag brukar kunna använda mig av. Ibland ofta, ibland mera sällan. I princip varje gång någon får bråttom och springer åt något håll.
Jag har aldrig tyckt om löpning. Att springa är enformigt, att springa är tråkigt, att springa ger mig träningsvärk och framför allt; att springa är jobbigt! Jag tar mig hellre fram på andra sätt, exempelvis genom att cykla, skida eller åka rullskridskor. Helst rider jag ju såklart, men det är ju en helt annan sak...
Hur som helst har jag länge funderat på att jag borde börja med löpning. Endast för hemmabruk dock. Jag har sett det som en bra komplettering till ridningen och för att bygga upp kondition och välmående... Det där lät fint... Nåja, för att orka sätta igång med detta krävdes något drastiskt, alternativt finurligt, och det fick bli att skaffa rätt utrustning! Finns det något som får en att börja lika lätt som rätt (och snygg!) utrustning?!? För mig funkar det i alla fall. Sagt och gjort, jag loggade in på mitt Nike-konto och klickade mig vidare till NikeiD där man får designa sina egna skor. Jag designade ett par Nike Free Run skor och betalade många pengar och efter bara några dagar stod de på trappan och väntade på mig när jag kom hem från jobb.
Drog på mig mina nya skor och allt kändes helt underbart och humöret var på topp där jag sprang längs lillsocklotvägen tillsammans med Miranda, min systers hund. Tills plötsligt.... Jo, ni vet vad... Skoskav! Skoskav, oh du hemska företeelse som fick mig att inte vilja använda mina nya, fina, perfekta skor på flera veckor!! Det gjorde ont bara att titta på dem.
Ikväll tog jag dock mig i kragen, la på skavsårsplåster på insidan av fötterna där jag visste att skorna tidigare skavt, tog med mig min syster och hunden och for iväg. Min syster åkte rullskridskor så hon hade ju en fördel gällande farten... När jag springer brukar jag köra intervall, dvs springa några telefonstolpar, gå en, springa några, gå en osv. Endast för att jag har noll kondis när det kommer till löpning! Idag gjorde jag samma sak och tyckte att det gick ovanligt lätt. Bra känsla! När vi efter 2,5 km svängde om bestämde jag mig för att jag skulle kolla hur långt jag faktiskt orkar springa. Tänkte först "Om jag orkar springa till skolan är jag nöjd!". Jag sprang till skolan, men tänkte "Nej, jag fortsätter till nästa vägskäl!". Och så fortsatte det. Ända hem sprang jag. Jag ville bara dö. Men det kändes bra! Och allt tack vare min syster som rullade bredvid mig och hela tiden peppade (Läs: förbjöd mig att sakta ner..). Love you sis!
Jag vet att det finns folk som ska springa Jakob marathon imorgon och att det här bara är småpotatis för er. Men för mig var det ett stort steg i rätt riktning. Jag kan inte säga annat än att jag beundrar er som springer marathon (och i övrigt löptränar), hur ni orkar! Men jag är nöjd med vad jag gjorde idag eftersom jag insåg att löpning KAN vara roligt. Och speciellt känslan efter.

Over and out!